lördag 4 maj 2013

Garderobsrensning

Om mindre än en månad flyttar vi, jag har därför gått igenom min garderob och rensat ut sådant jag inte kan ha alternativt inte använder. Detta väckte en del frågor hos mig själv om vad jag är för en sjuk person. Jag har alltså kastat trasiga byxor, rensat ur kläder som jag inte kunnat ha sedan innan jag väntade Estrid (född i september 2009). För mig har problemet inte varit att jag har gått upp i vikt och att jag därför har behållit favoritjeansen i väntan på att gå ned de där magiska kilona, nä jag är lite avig så jag har istället gått ned så pass mycket så kläderna bara trillar av mig, jag har inga som helst planer på att gå upp igen så därmed har jag inte heller några planer på att växa i mina gamla kläder igen. Så VARFÖR i hela fridens namn har jag då inte gjort mig av med dem. Varje gång jag varit sugen på att köpa några nya kläder har jag tittat i min garderob och konstaterat att jag ju har så mycket kläder så det inte är motiverat. Nu har jag inte alls lika mycket kläder längre när jag provat mina kläder och konstaterat att mer än hälften bara ramlade av mig. Blir lite sugen på att belöna mig med att handla hem lite nya kläder, men jag avstår i väntan på att vi flyttat och sen ska jag försöka shoppa lite second hand istället, bra för miljön, plånboken och min stil :).

Sen vet jag med mig att jag har sparat lite kläder som kanske egentligen inte alls är min stil, passar så bra, inte vet när jag ska använd, men som jag bara inte har hjärta att göra mig av med. När kommer jag till exempel använda min balklänning från 9:an, men bara det faktum att jag kommer i den igen gör ju att jag måste ha kvar den, eller?

tisdag 30 april 2013

Crazy times

Inte ett inlägg så långt ögat når sedan slutet av Februari, har jag slutat tänka, har jag inget liv? Nä det är nog helt enkelt tvärtom. Landade ju ett nytt jobb i slutet av Februari, kruxet var att jobbet är i Stockholm alltså 30 mil härifrån, vilket då har lett till en slags dominoeffekt så fort en sak har fixat sig så har det ju lett till någonting nytt som behövt fixas. Nu är i alla fall boende fixat, flyttfirma bokad, radhuset sålt, ansökan för barnomsorg för ifylld osv.

Vår flytt gör faktiskt i slutänden att vi sänker vår boendekostnad så det är ju lite win i alla fall, men jag sörjer att vi ska flytta ifrån vårt fina radhus och min älskade trädgård som jag varsamt misskött sen vi flyttade hit. Jag har i alla fall odlingsdrömmar, vi planerar att plantera lite tomater och andra ätliga växter på den relativt stora balkongen. Sen har vi snackat lite löst om att ställa oss i kö för kolonistuga, jag vill nog i alla fall ha en gräsplätt och några fruktträd som vi kan kalla "våra", fram tills dess så finns det nog en risk att mor och far kommer ha oss hängandes vid deras kolonistuga i tid och otid.

onsdag 27 februari 2013

Fullt upp

I slutet av förra veckan var jag på intervju för arbete i Stockholm, det ena jobbet har jag nu fått och tackat ja till. Nu skall vi ta och sälja vårt fina radhus här i stan och sen ska vi på något sätt lyckas med konststycket att fixa boende i Stockholm. Som synd är för oss så har man ju stramat upp reglerna för bolån så det blir lite knivigt men vi kommer nog ro hem det tillslut, men vi kommer få jobba på att få allt att gå i lås.  Drömmen vore ju att få en lägenhet via SKB, men vi får se om det löser sig. Innan vi har ordnat med allt så kommer jag vara ganska frånvarande på bloggen då detta kommer att ta upp majoriteten av min tid.

tisdag 19 februari 2013

Pyssel

Jag kan bli smått insnöad när jag väl börjar med någonting. Sen 2007 scrappar jag och det kan jag försjunka djupt i, så pass att jag glömmer tid och rum. När maken undrar om jag skall komma och lägga mig snart så hummar jag lite och sen fortsätter jag... När jag tittar på klockan nästa gång kan två, tre timmar förflutit utan att jag märkt det.

Nu har det sugit i pysseltarmen ett tag och jag hittade en ugglemössa på Ravelry.com som minimonster tokälskade vid första ögonkastet. Dock tvekade jag lite, visst kan jag virka men jag har aldrig försökt mig på att virka från beskrivning och dessutom en på engelska. Sen hade jag ju faktiskt inte nåt bra garn hemma, det jag hade vet jag att minimonster tycker kliar och mamma har lovat mig garn när jag kommer upp till helgen. Men jag kunde inte hålla mig så igår kväll drog jag fram virknål och kliigt garn och började på en mössa till lillskrot. Som så många gånger innan när jag börjar med något så försvann tid och rum och plötsligt hade jag virkat färdigt halva mössan, resten avslutade jag idag. Tack vare några YouTube filmer och blogg inlägg så lyckade jag lista ut vad jag skulle göra och jag är riktigt nöjd med slutresultatet. Nu funderar jag bara på vad jag skall ta mig för härnäst eftersom att jag väntar på garn för att kunna sticka klart min halsvärmare.
Men så här blev i alla fall min ugglemössa.


Lillskrot i sin ugglemössa 130219
Andra verkar också ha gillat resultatet eftersom att jag fått beställning på en mössa och jag gör gärna en eftersom att den var så lätt att göra. Vill du också göra en så hittar du den här.

söndag 17 februari 2013

Bully

Har precis sett dokumentären Bully och det första jag vill säga dig som läser detta är:
HAR DU INTE SETT DEN SÅ GÖR DET NU!!!
I skrivandets stund så finns den tillgänglig i 9 dagar till på SVTplay. Här hittar ni dokumentären.

Jag ömsom grät, ömsom skällde på oförstående vuxna, jag ville krypa in i filmen och krama barnen och deras familjer. Säga att jag förstår deras smärta, att jag har varit där själv, själv umgåtts med tanken på att bara avsluta allt för att slippa känna mig oälskad och osedd, men idag sitter jag här i högsta grad levande, har en fin familj, goda vänner och vet att jag ÄR värdefull. Jag har dagar när jag fortfarande tvivlar men i grunden vet jag ändå att jag förtjänar att finnas här, jag har också ett värde.

För min del kan jag nog delvis faktiskt tacka min familj för att jag hemifrån fått med mig en god självkänsla. Jag har i stor grad slutligen ändå kunnat borsta av mig de vassa kommentarerna, slagen etc. Jag har dessutom haft vänner även om de inte alltid vågade stå upp för mig när det begav sig, jag har har valt att förstå och förlåta för det är inte så jäkla enkelt. Man är livrädd för att själv hamna i skottlinjen och ser gärna till att hålla sig på rätt sida om den där smala smala linjen som avgör om man blir utsatt eller ej. Jag har själv stått på "rätt" sida den linjen och inte vågat gå emellan av rädsla för att jag skulle bli utsatt istället.

Att mina vänner inte vågade stå upp för mig alla gånger kunde jag förstå, det som sved var vuxenvärldens svek, som den gången när det stod tre lärare i korridoren medan jag fick uppleva att hur det är att få sitt huvud nedtvingat genom att någon bryskt tar tag i håret på vardera sida huvudet och hur denna någon sedan försöker att knäa dig i ansikte, och dessa tre vuxna människor valde att titta och andra hållet och låtsas att inte se vad som hände. Hur det sedan när jag och den som gjorde detta sedan kallades in för samtal med min klassföreståndare och hans stödlärare fick skulden lagd i mitt knä av min klassföreståndare. Hur då kanske du undrar, jo genom att hennes respons på "men hon är ju så kaxig" som förklaring på varför detta inträffat var "jo Ulrika du kan ju faktiskt vara ganska kaxig". För mig kommer hans stödlärare alltid vara en hjältinna då hon försvarade mig och sa "Men om det är någon som är kaxig så är det ju N, ger det folk rätt att slå honom då?".

I dokumentären var det ett av barnen som sa att mobbingen hade gått så långt att han skulle vilja bli mobbare så skulle han slippa bli utsatt. Jag förstår honom, jag har också sett det hända, hur den som tidigare varit offret vänt och blivit förövaren. Jag förstår det, jag kan också förlåta det för att jag väljer att se dem som fortsatta offer. Dessutom tror jag inte att det gagnar mig själv att jag går och bär på agg mot personer för saker de gjorde i låg/mellan och -högstadiet. Jag hoppas bara att dessa rädda och ledsna personer har vuxit och kunnat se vad de själva varit en del av i ett annat ljus och liksom jag vågat lägga det bakom sig utan att för den skull glömma och låtsas som det aldrig hänt.

Vad gör man då åt mobbing? Jag tror att ett första steg är att arbeta med attityder, dels hos barn/ungdomar men speciellt hos vuxna som arbetar inom skolvärlden. Vi måste lyfta strukturer, vi måste våga se att våra egna barn inte bara behöver vara offer utan lika gärna kan vara förövare, vi måste våga prata med våra barn, vara positiva förebilder och lära våra barn acceptans för det som inte är som de är vana vid. Jag tror att det är farligt att slänga sig med kommentarer som t.ex. flickor kan ju bara leka två och två eller ja pojkar är ju pojkar, det cementerar dåliga synsätt. Vi måste våga se att vi är banne mej inte bättre än våra barn, mobbing förekommer i vuxenvärlden också.

Det finns ingen universallösning på problemet men jag hoppas att vi under min livstid kommer komma närmare en mer förstående värld där folk inte är så rädda, men tyvärr känns det inte så just nu, inte när jag ser vad som händer på nätet och i min omvärld. Tyvärr tror jag mänskligheten har lång väg kvar att vandra.

fredag 18 januari 2013

Stiga ur sin bekvämlighetszon

När vi fick E var jag mycket mer bekväm och baserade mina val och beslut i mitt föräldraskap på min egen bekvämlighet istället för aktiva genomtänkta val. Den här gången har jag mer gått på mitt hjärta och känslan av att jag måste våga göra val som kanske är lite obekväma för mig själv i långa loppet om jag ska kunna påverka vart vi är på väg.

Den här gången har vi vågat ta steget och skaffa tygblöjor. Förra gången funderade jag lätt på det men valde bort det då jag tyckte att det verkade krångligt, tidsödande och tungrott. De senaste åren har jag dock kommit i kontakt med tygblöjor via en vän och via mitt arbete och då insett att det inte alls är lika komplicerat som jag hade fått för mig. När jag insåg att jag var gravid bombade jag min vän med frågor om tygblöjor och både jag och min man läste på ordentligt. Sedan kontaktade jag en tjej som har en webshop med säte i Stockholm och bad om att få klämma och känna på produkterna innan jag tog mitt beslut. Slutade med att vi möttes upp när jag var på besök hos mina föräldrar och jag slog till på ett litet startpaket med tygblöjor, ett val vi inte ångrat. Det enda vi kan ångra är att vi inte vågade ta detta steg för 3 år sedan när vi fick E, tänk vad med pengar vi hade sparat och hur mycket vi hade minskat miljöbelastningen.

Men undrar kanske vissa är det inte väldigt jobbigt att ha tygblöjor, det blir ju så mycket tvätt. Nej jag tycker faktiskt inte det, visst det blir kanske två maskiner extra i veckan men tvättar gör vi i princip jämt ändå så dessa två maskiner gör varken från eller till, snarare har det blivit så att vi sköter tvätten mer kontinuerligt nu och inte samlar på oss tre ton tvätt som vi sedan ägnar flera dagar åt att jobba oss igenom.

Men är det inte väldigt ofräscht och ohygieniskt med tygblöjor kan man få som fråga. Svaret är att jag inte kan se nån större skillnad från pappersblöjor. Nu är jag väldigt van vid att hantera använda blöjor både hos stora och små då jag jobbat i vården så pass länge, så lite bajs skrämmer mig liksom inte längre. Men i alla fall, kisseblöjorna lägger jag direkt i blöjhinken efter användning i väntan på tvätt och skulle det vara så att D har skitit så har jag dels ett rispappersinlägg i blöjan som fångar upp det värsta och det slänger jag bara i soporna och sedan sköljer jag blöjan och efter det lägger jag den i blöjhinken. Alltså inte jättestor skillnad från när jag hade pappersblöjor, bytet kanske tar någon minut längre. För i övrig är ju allt lika oavsett blöjsort, skiter de är de i kontakt med skiten tills man byter, vid bytet tvättar man ju rent rumpan oavsett vilken sorts blöja man använder alltså är det ena inte mer ohygieniskt än det andra. Däremot upplever jag att D snabbare signalerar att det är dags att byta blöjan jämfört med hur E gjorde, gissar därmed att hon snabbare kommer bli torr också och därmed kommer förhoppningsvis denna blöjperiod bli kortare.

Tidsmässigt så kanske bytet tar nån minut längre om jag behöver skölja blöjan ren från det värsta bajset annars tar det faktiskt inte så mycket längre tid. Tiden jag ägnar åt att tvätta ägnar pappersblöjsanvändaren åt att springa med sopor och handla blöjor. Ekonomiskt så är inköp av tygblöjor en inte någon billig historia, även om man kan spara några kronor på att handla begagnat om man vill det, men vad kostar det inte med alla pappersblöjor? En snabb uträkning om ditt barn använder pappersblöjor tills dess att det är ca 4 år och du byter i snitt 6 blöjor per dag under denna tid. Varje blöjpaket innehåller 60 blöjor och kostar ca 109 kr. Detta ger dig då en kostnad på ca 15900 kr. Vad har tygblöjorna kostat oss? Hittills har vi lagt ned ca 3700 kr och då kommer vi behöva komplettera med några blöjbyxor allt eftersom att lilla D växer. Läste någonstans att kostnaden inkl tvätt för tygblöjor hamnade på ca 12000 kr för en blöjperiod, och skaffar vi fler barn blir det ju ingen inköpskostnad alls utan endast tvättkostnad.

Alltså summa summarum så har vi tagit ett beslut som initialt kan tyckas dyrt och jobbigt men som när man adderar alla faktorer inte ger särskilt mycket merarbete och sparar miljön och för vår del även pengar. Delar med er en bild på hur det ser ut med jämna mellanrum här hemma :)

fredag 11 januari 2013

Ensamhet

Det här med att känna sig ensam fast man har vänner, knepigt det där. Jag är nog ganska typiskt svensk jag har vänner men få nära vänner, och i dagens samhälle verkar alla ha fullt upp med att rodda sina egna liv så man hinner på sin höjd vara lite social via t.ex. Facebook. Själv drömmer jag om spelkvällar med goda vänner, middagar, djupa diskussioner långt in på natten, vänner att dra iväg med på konserter. Men mitt liv ser inte ut så. Istället sitter jag här med många bekanta men de jag vill umgås med riktigt mycket bor så jäkla långt bort, vilket gör att jag istället känner mig så himla ensam.

En kugge i hjulet i denna ensamhet är nog faktiskt att vi har valt att låta E gå på förskolan 3 timmar om dagen mån-fre, vi har börjat diskutera om vi kanske istället skall ha 5 timmar per dag 3 dagar i veckan, då skulle troligen E få ut mer av sin tid på sin underbara förskola, jag och D skulle hinna göra lite medan E är borta och jag skulle ha mer energi när E väl är hemma.

Jag försökte att här om dagen slänga ut en fråga via Facebook om någon ville hänga med mig idag, de enda som svarade var min syster som bor i Stockholm och min närmaste vän här nere, INGEN annan, snacka om att det byggde på ensamhetskänslan. Att det är så himla svårt att få nya vänner när man är vuxen, och har man då som jag valt att ha ett jobb där man inte har någon fast placering så ökar det ju inte på möjligheterna verkar det som, man finns men hör inte hemma någon stans.

Någonting måste i alla fall göras, jag vet vad jag vill men då är det mycket som skall klaffa för att få det att fungera. Men vi får se, jag har bestämt mig för att göra 2013 till mitt och min familjs år, det är då vi skall ta oss framåt och det skall hända grejer, annars kommer jag förtvina och sakta självdö.